Jag är sockerberoende och har år med sockersug, matmissbruk, anorexi som sedan övergick till bulimi, sug, ångest och skam i bagaget. Har alltid undrat vad det är för fel på mig. Varför klarar jag inte av att vara som alla andra? Varför kan inte jag äta som alla andra? Varför kan jag inte äta något gott och sedan vara nöjd med det? Varför har jag ingen karaktär? Varför klarar jag inte ens av att hantera en sådan vardaglig sak som mat? Varför är jag så värdelös och äcklig? Jag menar tänk dig att kunna ta en smörgås till förmiddagsfikat, en portion pasta till lunch, en tårtbit på kalaset, några chokladbitar ur Alladinasken vid jul, en kaka från mormors kakfat, en pizzaslice på pizzirian eller en näve chips på en fest. Nej, det går inte för mig. Tar jag en smörgås, så har jag snart satt i mig en hel limpa. Tar jag en portion pasta, så har jag snart ätit tagit om både en och två gånger. Tar jag en tårtbit, så vill jag helst äta upp hela tårtan. Tar jag några chokladbitar, så har jag snart smaskat i mig hela chokladasken. Tar jag en kaka, så har jag snart mumsat i mig fem kakor till. Tar jag en pizzaslice, så har jag snart käkat upp hela pizzan. Tar jag en näve chips, så har jag snart tömt hela hela påsen. Det finns helt enkelt inget stopp i mig när jag väl börjat äta. Oftast slutar det med att jag efter den där smörgåsen eller den där (tårtbiten/chokladbiten/pizzaslicen), går in i köket och hetsäter allt vad jag kommer över. I smyg såklart! Jag kan blanda ihop en sockerkakssmet och äta upp hela bunken för att sedan tömma en 2-liters glassbytta, en oboy-förpackning, morgondagens matlåda samt sätta i mig ett dussin knäckemackor med massor av smör och kaviar.

 

Efteråt kommer ångesten och jag mår fruktansvärt dåligt. Jag går på högvarv, blir yr och är helt borta. För det mesta slutar dessa hetsätningsattacker med att jag låser in mig på toan och spyr. Gång på gång har jag stått böjd över toan med fingrarna i halsen.Känns som om jag spolat bort en stor del av mitt liv i toan. Efteråt är jag förstås helt knäckt. Jag skäms, har en hemsk ångest, känner mig dåsig och tung i huvudet och önskar att jag vore en bättre människa. Jag önskar att jag vore som alla andra. Jag lovar mig själv att det här är sista gången och säger aldrig mer! Samtidigt runner tårarna nerför kinderna eftersom jag vet att jag inte kan hålla det löftet. Jag vet att helvetet snart börjar om igen. Försöker stå emot suget, rastlösheten och "värken efter socker" som finns i min kropp. Ibland rensar jag köket och slänger all mat i soporna, men till vilken nytta? Jag har flera gånger rusat till affären och köpt mängder av mat (bröd, smör, choklad, naturgodis, färdiga tårtor, kakor, färdigmat, grädde, mandelmassa osv...). Eller så har jag helt enkelt plockat upp maten från soporna och ätit. 

 

 

PS: Lämna gärna en kommentar- Det gör mig glad