Har precis ringt till två av mina bästa vänner och berättat om mitt sockerberoende. Känns skönt att jag äntligen tagit mod till mig och vågat. En annan sak som också känna skönt, är att de nu vet vad sim gäller för min del framöver; inget mer socker och det är inte förhandlingbart! Så nu behövs inget mer ljugande eller bortförklaringar varför jag inte äter som alla andra. Vilken befrielse det är! Och jag skäms inte längre över att tala om mina problem med maten :-)

 

         
Unnade mig nyss en stor kopp kamomillte här på tågresan - perfekt när man går igenom allt material från helgens kurs och planerar veckans matplan och friskfaktorer.